Jag har fått en hel del intressanta åsikter/kommentarer om mitt inlägg där jag anser att jag aldrig skulle kunna lämna bort N över en högtid för att åka iväg å supa på annan ort.
Det finns inte i min värld att göra en sån sak. Men SJÄLVKLART är jag å N inte klistrade på varandra dygnet runt. För det första så har hon en pappa oxå. Å dom älskar verkligen att busa tillsammans. På kvällen när han kommer hem så är det pappa-tid som gäller. Då har jag mängder med egentid som jag knappt vet vad jag ska göra av.. (inte för att jag egentligen VILL ha sån halvt påtvingad egentid, men det är ju viktigt att dom får vara tillsammans bara de två oxå..) Och hon somnar oftast runt 20.00 på kvällen, så jag å min älskling har en massa egentid varje kväll. =)
Sen är det så att N har börjat avsky att gå i affärer. Å handla måste man göra ibland, å då har vi oftast en farmor eller mormor som gärna ställer upp å passar henne en stund. Även om vi ska hitta på nånting annat ihop, jag å min käre sambo, så får hon ju ha barnvakt. Det är ju inte mer med det. (har hänt 1 gång) 
Men jag anser inte att egentid egentligen är nånting man själva ska skapa genom att lämna bort sitt barn. Jag anser att det är nånting man kanske kan få, ibland. Få, inte göra själv genom att skaffa en barnvakt bara för att få vara ensamma en stund. Jag anser att det skulle man tänkt på innan man fick barn. Jag fick barn (säger fick, för man "skaffar" inte barn anser jag) för att jag ville vara med henne. Inte för att lämna bort henne i tid å otid. Men kanske är det för att hon är en så trygg liten person, som mer än gärna leker själv (som nu, när jag kan sitta lite vid datorn å hon grejjar med ett pussel här bredvid) å som klarar sig mycket på egen hand, som jag inte tycker att det är "jobbigt" att ha henne så mycket. Jag har tid att göra en massa saker här hemma om dagarna, för hon älskar att vara med å grejja, å om hon skulle tröttna så går hon iväg å hittar på nåt annat. Hon är verkligen inte alls krävande, å hon sover hela nätter. Vi kanske har det ganska "lätt" menar jag, om man jämför med andra. Eftersom hon är så trygg å kan gå iväg på egen hand, även om vi är på typ öppna förskolan. Det är ju ett tecken på att hon är en trygg liten individ (att hon kan gå iväg å vet att jag finns där ändå..) som så många har påpekat. Dessutom kommer jag själv från en familj där traditioner och högtider alltid varit "för barnen" och tillsammans med familjen. Det har alltid varit så, å jag har gillat det. Så det är ju självklart att jag tycker att det ska vara så även i min familj.


Sen har jag oxå fått en hel del starka reaktioner på det här med att N inte ska börja på dagis till hösten. Det är tydligen helt otänkbart att jag (som ändå är arbetslös å går hemma) VILL ha min dotter hemma. (?) Att jag inte tänker uttnyttja de 15 timmarna i veckan som jag har möjlighet till. Nej. Det vill jag inte. Jag vill vara hemma tillsammans med min dotter så mycket som möjligt. Hon har inget behov av att gå på dagis (förskola, jag vet..) eller hos en dagmamma, än. Hon får inte ut nämvärt mycket mer än ett miljöombyte av det anser jag. Hon leker inte tillsammans med andra barn än. Hon leker själv, även om vi går till öppna förskolan, så är hon inte intresserad av barnen på ett sånt sätt. Å öppna förskolan finns ju faktiskt, å jag har allt tänkt att vi ska gå dit så att hon får lite annan stimulans än här hemma. Men dagis? Nej. Å det är för att jag inte måste. Det finns de som måste, för jobbet å för ekonomin. Men jag måste inte. Så därför ska vi vänta med dagis. Det är ju det här med att "lämna bort" barnet som jag har lite svårt för. N får börja på dagis, den dagen vi måste, eller den dagen jag anser att det vore bra för henne.

Hoppas jag har kunnat förklara mej någorlunda, så att ni som hade funderingar över mitt förra inlägg (tillsammans is the keyword) har fått en insyn i hur vi valt att göra i vår familj.